Lukas Moodysson debuterade redan som 17-åring med diktsamlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Efter ännu en diktsamling och någon kortfilm regisserade han Fucking Åmål 1998. En härlig, varm debut. Filmen Tillsammans kom år 2000, Lilja 4-Ever 2002. Dessa filmer har jag sett, och jag tycker om dem alla. Resten av Moodyssons produktion vet jag inte mycket om, men jag förmodar, jag extrapolerar min upplevelsekurva och tror att det mesta hamnar på den röda linje som på mitt tänkta diagram markerar god kvalitet.

Tyvärr kan jag inte rekommendera den nya romanen Döden & Co.

Huvudpersonen i romanen, Lucas med c, har förlorat sin pappa. Relationen dem emellan har varit svår i många år, och känslorna ligger långt inne. Lucas vill gråta, men kan inte. Han har en lägenhet att städa ur, saker att stuva undan. Pengarna han får för pappans lägenhet kommer snart in, och Lucas åker till Filippinerna och spenderar snart allting.

Och allt detta görs utan att han lyckas beröra mig. Jag tycker det är jobbigt. Å ena sidan vet jag – för så berättas det – att Lucas själv inte har lätt att hitta sina känslor. Ska han vara arg? Ledsen? Känna skuld? Är det denna känslolöshet, den chockade människan som Moodysson försöker beskriva? Sorgen som finns där inne hos oss, men som är svår att få grepp om. Kanske det.

Som mest kan jag erkänna att boken är filosofisk, funderande. Lucas pappa arbetade på en egen teori om att talet noll inte finns. Att det alltid finns en rest kvar av de andra talen. Och det är ju en vacker och tröstande tanke för någon som nyss förlorat sin pappa. Jag håller självklart med, för det är minnena vi lever vidare med.

Hmm, mm, ok. Jag önskade mig faktiskt den här boken i julas, så jag har ingen annan än mig själv att skylla på. För det är det jag vill – skylla på någon. Den hade varit etta på försäljningslistorna länge, hade den inte det? Det skulle vara bra, jag ville verkligen att den skulle vara det. Men jag orkade faktiskt inte ens läsa ut den. Varför?

Språket är bitvis väldigt pratigt och talspråksaktigt. För mycket, för banalt. Det blir en buskis, och jag har inte mycket till övers för sånt. Än mindre i bokform, där Hundraåringen inte kan dra nytta av löjliga kläder, översminkade ansikten och fåniga ansiktsuttryck som hör genren till.

Läs vidare

Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig upprymd av den här romanen, och jag är fortfarande osäker på varför, men låt mig göra ett försök att förklara.

För mig representerar Ulf Lundell mina föräldrars generation. Själv har jag inte lyssnat på många av hans låtar eller läst några andra av hans böcker – inte för att jag satte mig för att strunta i honom – utan för att att jag aldrig har sett honom gå upp på scenen. Han har alltid stått där, som en symbol för en generation som inte var min. Jag tog honom för given, och struntade i det.

Men så fann sig boken i mina händer ändå, många år efter att jag först sett den i farsans bokhylla. Jag gjorde ett försök att läsa den, och den var skitkul!

Visst känner man igen sig, och visst är det helt främmande. Jack Råstedt är en självutnämnd estet som förbannar de dagar han inte lyckas skriva något. Istället super han sig full, letar efter tjejer och förälskar sig. Hans vänner tycks alla dela det bohemiska liv han själv lever – de röker på, dricker vin, jobbar lite här och där när pengarna tagit slut, och de försöker alla få tiden och kärleken att gå ihop.

Läs vidare

Jag såg ett inspelat avsnitt av Medium igår och fattade inte förrän de sista två minuterna av programmet att det faktiskt var säsongsfinal … och slut-slut, helt enkelt stopp. Fin. Och jag och min sambo satt där och tänkte varför? När kom de på tanken att göra allting så onödigt krångligt, och varför – VARFÖR? Hur kan man slänga in ett sånt slut, så tvärt, så … äsch.

Jag tyckte om serien, kul att se barnen växa upp och föräldrarna streta med ekonomi och vardagsbekymmer mitt bland alla spöken och mordmysterier. Det tråkiga var väl att inte mycket tycktes hända med varken Allison eller Joe. Kunde hon inte kommit på att börja plugga någon säsong tidigare? Samma jobb och samma trio arbetskamrater från första avsnittet till sista, var det inte så?

Om du har sett sista avsnittet, vad tyckte du?

Under de dagar jag höll den här boken i händerna föll snön utanför mina fönster. När man nästan hade närt ett tunt hopp, om vår och sol, om att närma sig sommaren, då slog vintern till igen. Bussen som tog mig söderut från Uppsala stretade långsamt framåt på motorvägen, och jag läste om Malin Fors.

Det är en kall vinter, oerhört kall. Linköpingspolisen finner en död man i ett träd. Det är Bollbengan som hänger där, men ingen kan förstå varför – han gjorde väl inte någon förnär? Malin Fors och kollegan Zacharias ”Zeke” Martinsson börjar en utredning som tar dem till de bortglömda delarna av staden, mot midvinterblot och det förflutna.

Läs vidare

Inte kan jag påstå att jag läser så mycket sci-fi som jag egentligen vill. Det är en genre som för mig oftast utspelar sig på TV eller i filmform. Dags att bli bättre. Förra året hittade jag den här på nätet och den verkade intressant, och när den väl kommit hem i bokform visade det sig att den också var mycket mer lättläst och rolig än jag hade trott.

Seeker är tredje boken i serien med Alex Benedict (A Talent for War och Polaris har utkommit tidigare), men för mig är det den första, och inte tyckte jag att det gjorde något – jag hade inga problem att följa med i storyn. Om det förekom anekdoter från tidigare äventyr förklarade McDevitt precis allt man behövde veta. Det gillar jag. Faktiskt det bästa jag vet – att få en perfekt inkapslad berättelse, som inom bokens pärmar lever i sitt eget universum, skriver sitt eget liv.

Läs vidare

Det här är min första Ranelid-bok, men jag måste avsvära mig från dansprogrammen på teve – det var inte därför jag läste boken. Nej, namnet Dagerman stötte jag på första gången under litteraturkurserna på universitetet, och det fastnade. För det är ju sorgligt, som alltid, med lovande talanger som dör unga. Varför tog de sitt liv när framgången såg så uppenbar ut? Vilka underverk kunde inte ha skapats utifrån ett livslångt perspektiv, om han bara mått bättre och omständigheterna slumpat sig annorlunda?

Inte har jag siffrorna i huvudet, och jag upplåter googlandet till er, men jag tror han skrev fyra romaner under fyrtiotalet. Den första, ”Ormen”, blev en succé. Han arbetade som reporter utomlands, i det krigshärjade Tyskland och runtom Europa. Vid 31 års ålder tog han sitt liv, nertyngd av skulder, skam och ångest, om man får tro Ranelid. Jag tänker inte säga emot.

Läs vidare

Ah, det närmar sig. Mannen med höftskynke och bredsvärd återuppstår någon gång i år, kanske redan i sommar. Har ni inte sett klassikern med Arnold Schwarzenegger? Yeaargh! Aooargh! Ingen kan låta plågad som han. Förvisso har Arnold tackat nej till fortsatt guvenörskneg, och förvisso har jag alltid tyckt att Conan ska vara uppemot 40 knäck gammal … men Jason Momoa har så gott som övertygat mig, stillbilder till trots. Jag tror på det här. Bara det inte blir för mycket Xena eller Legend of the Seeker över det hela. Conan förtjänar att ta sig själv på allvar. Han har kämpat länge.

Visste ni att det är Paradox Entertainment som äger rättigheterna till hela Conan-franchisen? Paradox … gamla Target Games = Äventyrsspel … Drakar och Demoner? Oj oj. Kul, och konstigt. Men jag litar på dem – de spenderade hela åttitalet med att återuppleva sword-and-sorcery-genren på fritiden, så de vet hur höftskynkena ska hänga. Åt vänster.

Conan!

När jag plockade upp den här hade jag redan läst Da Vinci-koden, och eftersom omslagets blurb löd: ”If you loved THE DA VINCI CODE … dive into this”, kunde jag inte hålla mig undan. Även om Dan Brown inte är någon bra skildrare av djupa, mänskliga karaktärer så lyckades han göra en otroligt spännande bok.

The Rule of Four är i grund och botten samma typ av bok – akademiker gräver ner sig i gamla mysterier och finner nya sanningar. Men skillnaden är kanske att Ian Caldwell och Dustin Thomason är mycket bättre på att ge liv åt protagonisten, att skapa en person man känner starkare för.

Kärnan i berättelsen är en av de första tryckta böckerna i den västerländska historien – Hypnerotomachia Poliphili. Runt denna bok spinner författarna trådar av lögner, svek och studentfester som kommer att förändra livet på de unga akademiker det handlar om.

Läs vidare

Egentligen visste jag inte vad jag begav mig in på när jag köpte den här, men lovorden från många andra fantasyälskare räckte för att jag skulle lägga pengarna på bordet. Det brukar vara så – jag är ganska lätt på det sättet.

1984 kom första delen ut, boken The Black Company. Den utgåva som ni ser på bilden är samma som jag har hemma – en sammanslagning av de tre första böckerna i en stor volym. Jag har ännu bara läst de två första böckerna i volymen, men tyckte ändå att jag ville få ner mina tankar i textform.

Det är krig. Det känns som det alltid har varit krig. Croaker lyfter rösten från sitt operationsbord, mot oss, mot de som lyssnar. The Black Company säljer sina svärdsarmar till högstbjudande. Det är inte alltid de slåss för den ”goda” sidan, även om man skulle önska så. Ibland vet de inte själva, eller så bryr de sig inte. De får betalt, och de har en lång historia av ära och tradition. Croaker är den som berättar om kompaniets glansdagar, gamla slag och gamla förluster. Han är den som skriver ner namnen på de som dör, och de som ännu lever.

Läs vidare